Idag hade jag bestämt mig för ett cykelpass över två timmar utan att väcka latmasken. Stadig frukost, massa vatten och cykelvalet föll på MTB. Plötsligt är jag på väg i en helt ny riktning och det bär utför i bra fart. Som solsken efter regn kommer det uppför efter nerför. Första halvtimman rullar det på riktigt bra, nästan för bra. Efter att jag bowlat mig fram genom en orienteringstävling börjar det sakta krypa uppåt på skogsstigar. Kända stigar som körts åt andra hållet 95% av gångerna. Nu upplevdes de som nya. Så infann sig den gamla goa känslan att flyga fram och en snabb koll på styret sa +25km/h på singeltracken. Snart vänder dock stigen och det går åter uppför i en grym slakmota. Efter halva det tänkta varvet blir det riktigt kuperat och insikten jag får är att jag suger i uppförsbackar. Singeltrack igen och ett gött flyt när det plötsligt händer.
Jag vinner inte på Triss, jag blir varse att kroppen förändras med åldern. Något jag motarbetar. Ett antal gånger har jag gått för tight runt träd etc. och slagit i axeln. Nu uppstår ett liknande scenario i en brant backe som svänger runt ett träd. Skillnaden är den att axeln går fri men röven tar i, så till den milda grad att jag far av hojen med en djävulsk smärta. Frågan är bara om inte självförtroendet fick mest stryk.
 |
| Ingen "wideass" passage och lömsk lutning på björken. |
Inte förrän jag kom ut på avslutande transporten på landsväg dök ett dilemma upp. Andra cyklister i grupp.
Har man som jag läst Björns blogg kan jag bara säga att jag blev lite sqeezad mellan tre cyklister. Först trodde jag de hörde ihop och en bara kommit efter. Jag kom från sidan och hamnade bakom de två första men framför den siste. Skit, bryter jag en oskriven regel nu, med fetdäck och riserbar. Äsch, tänker jag, jag skall svänga om 500m. Vad kan hända? Jo, jag passerar just 40km när det börjar gå uppför och jag hinner lätt upp de två framför. Nu är goda råd dyra, skall jag slå av? skall jag köra om? kommer de skrika okvädningsord? Nä, jag tar det säkra före det osäkra, byter fil och tar en annan väg. Puh! Det är nu jag upptäcker att den gule längst bak tar min väg. Ombytta roller, vill han haka på? Jag tar i för kung och fosterland och noterar över 35 knyck innan jag äntligen ser grusvägen som leder hem och räddar mig. Så hur skulle jag gjort? Det blir lite "Bullen brev" över detta dilemma och det är inte cyklisten i bloggen som har skrivit brevet:)
 |
| Pröjsaren stod under stundom rätt ut idag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar